Det ligger i luften.

I fredags var det någon som sa att man har hittat att vi har hjärnceller i magen. Tror lite lagom på det där, men oavsett vad som vet alla att kärleken känns just där i magen. Det är där det kittlar till sådär läskigt härligt. Kärleken innebär svindlande för vad som sker och ska ske. Lite miniräddsla på sitt sätt. Det äkta rädslan den sitter högre upp. Någonstans mot halsen men inte så långt upp att det blir en gråtklump.

När kroppen ryser och det klämmer till över bröstet då är det den förlamande räddslan som leker. Det blir svårt att få luft. Hur övervinner man den? Jag som är så bra på att förtrycka det spontana, inte ens jag kan fly rädslans klumpeduns. Jo det är bara att möta den. Så jävla fort som möjligt!!

Snabbheten är allt och enda sättet att tvinga ner det i magen igen. För en ångenst kan övergå till pirr. Det är just det vi letar efter. När vi möter vår skräck, accepterar vår ängslan och väljer att stirra den i vitögat. Det där underbara pirrandet som tvingar oss att stanna här och nu och ingen annanstans.

Snabbhet har aldrig varit min grej. Stress har inte bitit sig tag. Nu börjar jag förstå. Jag börjar utmana allt det där som skrämt så fruktansvärt genom att inse att enda stunden att göra det är nu. Saker är aldrig som de verkar...Det kan hända sig att de är helt annat än de verkar och mötet med dem kan leda till nått in i helvete bra!