Det här är ditt land, det här är mitt land

Det är stunder då och då när jag bara stannar till några sekunder eller timmar för att titta. Ibland fram ibland bak och ibland bara rakt ner på fötterna. Det är lite det jag lever på. Har tittat bak på det gångna året och sett saker jag aldrig sett förut. Shit my god vad jag har åstakommit, backat och tagit fart igen! Och det är så mycket kvar jag vill göra!

Det är varit en kall höst i ett kallt land. Men det är mitt land. Sinnet säger att hemma är bäst och att i kyla känner man att man lever. Levande eller inte, det är helt enkelt tommare på gatorna, tommare i mäniskors agerande, tommare i utvecklandet. Tomhet är skrämmande. Speciellt när det försöker fyllas desperat tills det plötsligt svämmar över. Hela den här hösten har varit som en enda stor ketchupeffekt.

Dags att tina liv i min blogg! Vad sägs?

11.11

Varje dag tittar jag på klockan 11.11 som genom en slump och så har ännu en dag gått. Åt vilket håll? En onsdagsförmiddag tänker jag på vad jag missar, precis som man inte borde... För tudelad lyssnar jag på responsen från långt inne. Hur känns det egentligen? Vad är det egentligen som gör mig glad? Mitt i tron på att det är prestation som räknas. Mitt i att tänka logiskt för att röra sig frammåt och inte stå still och dansa runt.

Hitta en jävla passande motor är det vad jag vill!? Ska jag verkligen rädda världen med minröjningsmaskiner eller servera billig öl från en tapp i 45 graders vinkel! För när jag tänker tillbaka ett antal år och läser det jag gjort så kommer svaret på vad som gömmer sig bakom ordet njutning, som jag använder allt för mycket. Att lyssna. Att skriva. Att dansa. Varför sitter jag då och räknar på tryck under diplom från FN?

Jag fattar inte migsjälv och mitt sätt att glömma.






varit
bara mig själv
all evighet

men ändå
som om jag föddes igår

*Nov-2003*

Du gamla du fria

Under vårt kök bor en massa penisonärer. Idag förgyllde de min lunch (spenatsoppa och ägg!)med avlägsna psalmer och nationalsången akompanjerade av ett piano. Nä minsan det är någonting speciellt med dessa studentbostäder! På lekplatsen på gården har någon tryckt ner en gigantiskt Nalle Puh docka i en gunga. Vilken generationsfruktsallad! och jag blir sugen att klättra i träden på gården men hinner inte för allt exjobbsforskande och mötesspringande.

Ja jag vill leva. Men inte dö, här. Och däremellan en massa annat viktigt OCH oviktigt!

Jag kan, jag vill jag törsch

Sitter i ett mörkt rum med levande ljus och en SLÄCKT tv. Framsteg. Jag slog på den en stund för att se på 'Control' och lämnade herr Perssons självbiografi oläst på bordet. Den gripande historien var precis vad jag behövde en fredagkväll när jag vågar vara heltsjälv och till och med dissa alla msn konversationer för att koncentrera mig på en film. För en gångs skull såg jag från början till slut. Scenerna med tårar är det som stannar kvar, de gjorde hela filmen i sig. Hans mänsklighet helt enkelt. Nu lyssnar jag på Joy Division och tror jag blivit lite såld igen.

Varför brinner ljus snabbare vid ett öppet fönster?

Annars är allt väl. Samma men ack så olika är jag och jag där jag går runt och äventyrar i småsakerna. Har jobbat på nollesittning ikväll för att överleva årets bästa idé att bara läsa på halvfart, som blir helfart med x-jobb som hägrar. Idag var jag i biblioteket och letade efter en stor inbjudande bok med texten: 'Hydraulic for Dummies'. En sådan gick inte att finna utan fick gå därifrån med en väska nerdtyngd av ytterligare en hög obegripliga formler som bara finns för att de ser bra ut. En tävlan om biljetter till bokmässan blev en tröst tillsammans med drömmar om mer tid att läsa. Halvfart, jomenvisst det kan vara årets bästa idé!

Att allt blir bara som vanligt. Som det brukar vara.

Fan för det där att älska någonting tills det är så älskat att det är en del av varje dag och inte syns. Att inte ögonvrån reagerar längre! Så känns det mesta nu. Som böneutropen jag slutade höra...

The glimten is back!

Hey I missed her. Någonstans mellan banana, montana, vän, saknad, bortglömd, ansvarig, erfaren och rädd. Från att ha sprungit fortsätter jag resa, men står lite stilla ett tag och det känns jävla skönt!! Ett tag på hemmaplan med efterlängtad vardag. Ska ta körkort, spatsera och förverkliga fler minidrömmar.

Jag har ju bara bytt miljö

I en illamående dimma levde jag en sista dag i paradiset, som jag kallar det nu. Mina fingrar nuddade bara vid kläderna som flög ner i väskor. Det var fest och jag var svag och starkast i världen där jag dansade vid vågorna zickzack mellan skratt som nu är långt borta. Saknaden är stom störst för att de är långt borta även från mina tankar.

För jag for på ett plan, såg fem städer och en skärgård i ett svep, hög och allt var mönstrat och saknat, innan verkligenheten kom. Jag har bara bytt miljö och de säger att det känns i bröstet. Men det kändes snabbare än jag trodde, snabbare än jag trodde blev allt som var så färgglatt i mina minnen bara grått. Inte färgglatt som svenskt plockgodis, men lika segt som en segråtta.

En vecka har hasat sig fram mellan sofflocket och allt det där som bara skulle göras. Kraften har lekt tittut och hoppat fram ibland när det passat. Som i en radiostudio en onsdagseftermiddag och lite här och där, dock inte i Lund eller Thåströmkoncerten på malmöfestivalen. Eller mitt paradis... Det går inte att vara överallt, bara önska. Men jag önskar inte att jag vore där. Jag önskar mig här men att mina frusna tår tinar upp så jag kan springa runt och se färgstänken som glimtar i min nygamla miljö. För jag har saknat och längtat nått oerhört.

Imorn börjar intron och jag ska ladda med att samla färgklickar på gymmet. Här ska målas!

Knorr på livet

I två veckor har jag varit småkrasslig fått två tydliga uttryck:
- Jag har inte kunnat träna...men jag har fuskat och gjort det ändå, speciellt simmat.
- Jag är vit som ett spöke

Det fick sin kulmen i början på förra veckan då jag låg utdäckad i en dimma av hosta och massor av små libanesiska vita piller. Nu slåss jag mot de sista envisa virusen på min allra sista vecka som är så full av saker som bara måste göras. Och packa och städa och handla presenter vem sa nått om det?

Så nix hostan kommer envist att stanna kvar och jaga mig ett tag till. Kommer verkligen INTE vara i mitt esse vid hemfärd blek av grisflunsa. Sen väntar så mycket och veckorna är så fullspäckade långt framöver att jag bli snurrig av att tänka på det! Men också glad som ett litet barn. För det är ju så här jag mår som bäst, i en snurrig banana milkshake!

Todiloo dags att sova om sex timmar ska jag åka rostig minibuss till jobbet i två timmar ihopträngd med okända. Livet är allt bra gött!!

Kroppen ar trött men mitt I allt:

Att ligga I ett kolsvart hav varmare än dess färg och titta på stjärnorna efter ett härligt träningspass. Inte vara ensammen. Och så korsbäret på kakan: ett strömavbrott att tystna musiken och alla ljus.

Har mött en till räddsla förutom mörka vatten: åt blackfisk tentackler som sushi. Jag rös överallt.

Solen gick upp och ner på den 33:e dagen

När alla suckar över måndagar brukar jag le stort och säga att det är min favoritdag, som för att liksom typiskt motarbeta det forväntade. Igår fann jag mig istället bara nicka och le på det där sättet som man gör for att vara trevlig även om insidan är någon annanstans pa känsloäventyr. Utmattad efter en snabb helg med ovantade svängar som en fin avslutning på ännu en fullspackad vecka i slutspurten av äventyret. Igår var jag trött på äventyr. Trött på Libanon!

Igår ville jag skrika som svar till det 15:e “how are you?” efter mig på gatan att “Det är piss tackar som frågar! Min klumpiga kropp vandrar för att jobba efter jobbet, mina vänner badar men jag hinner inte, rapporterna trampar runt, har en styrelsepost och en hemtenta som vinkar at mig hemmifran, jag känner mig ful och distanserad, blek, jag drack mjölk i morse och har ont i magen och dessutom är mitt headset trasigt. Allt jag vill är att slänga mig på min säng i rummet langt borta med högt i tak, dricka ett glas kranvatten och gå en promenad till Willys!”.

Så vad gör man då? Nar räddslan att fastna i obehaget nästan är större an allt som gått fel.
Då gör man det som måste göras sa bra som mojligt. Sedan går man forbi DVD Nasser och köper ‘He is Not that in to you’ for två dollar. Somnar och vaknar till en ny dag.

Så många nya gryningar som finns är det ingen ide att vara rädd att gå vilse i natten. Jag tror att den största lättnaden som finns är att inse att det inte är någon ide med att vänta. Att en riktigt soluppgang inte har någonting alls med den stora stärnan på himlen att göra. Det kan vara så enkelt som att låta laptopen lysa upp med précis den där filmen man behövde se just nu.

Den riktiga soluppgangen förde med sig glada nyheter. Resebloggen jag påbörjade en seg förmiddag finns nu för allmänn beskådan. Likaså vår case study som blev så bra att jag läser den om igen och blir stolt över mig själv. Enjoy!

En blomma i öknen

Medans jag var på jobbet stack någon in en blomma i min dörr. Även om någon tror att jag har en stalker så bryr jag mig faktiskt inte. Det är en fin blomma och den sitter i en fin dörr. Det är fint helt enkelt! Shallas!

No place like home

Klockan är 6.30 och Hanna Banana sitter i sin fina soffa och lyssnar på morgonmusik, lagom rockigt, lagomlugnt, lagom svenskt, som gör henne glad.

Det hade varit omänskligt att stiga upp så här tidigt i ett annat liv. Men som sagt här på andra sidan jorden finns tid till ingenting, som i inga begränsningar. Icke att förväxla med brist på händelser. Bara ingenting som ingenting jag sett förut. Mellan ex-jobbs skrivande, finansierings ansökningar, verkstadsbesök och projekt rapport på jobbet. Mellan dess far jag från stranden till fruktmarknaden till matlagning, till promenader, till grillfester, till konserter, till thaiboxning och så till sist hem till MIN lägenhet!

Den har en massa saker som gör mig glad. En vacker gammal vit dött, en spegel som får mig se snygg ut, en turkos avloppsplopp (kan bli glad för mindre), mikrovågsugn, en jesustavla och ett högt fönster som släpper in morgonsolen. Min hyresvärd är en rar kvinna som tittar på såpoperor på taket. Där kan man sitta i solen och se havet brevid en bur med höns(!). Det bästa är ändå att handla i den lilla butiken intill eller bara strosa mellan de små gränderna. Det är så fint och mysigt med tvätt som hänger överallt att jag inte bryr mig om mopederna som susar utanför mitt i natten.
Jag går till LB cafe (som betyder hjärta) beställer en fruktcoctail med avokadojuice och surfar bland vattenpiperöken. Eller tar en prommenad med Malin runt parken. Spelar volleyboll nere vid restaurangerna vid havet. Eller ser solnedgangen nere på Al Fanar. Ja vardagen är här. Vardagen med rätt balans mellan rutiner och impuls. Vardagen som jag älskar att hitta i varje nya hamn, att bara använda det som råkar finnas och göra det till mitt. Det är Banana i ett nötskal: ta vad som finns. För jag blir galen av for många valmojligheter. Det är darför jag alltid handlar på rea utan att titta på annat: inte for att de är bättre klader, bara färre och det är då man kan göra de riktiga fynden.

Zuccina var i Beirut i tisdags. Em&Em i Nabatie. Banadoura hade jobb men jag var så traningspepp så gicksjälv och skuggboxades med Mohammed bland småbarn som köpte smallare som såg ut som handgranater. Jag som aldrig klarat av att smälla en bordsraket, reagerar inte längre. Men jag blev rädd, när AS demonstrerade sin el-pistol. Hoppade till mer för dess symbolik för hur farlig världen kan vara än det hemska knallet.

Just nu är jag bara rädd att det ska ta slut. Är det inte lite bekant? Det var precis så här jag kände innan jag for iväg, att just nu har är allt perfekt. En viskande bevis på att känslan inte sitter i platser eller ting, utan är fastklistrad vid någonting annat. Hoppet kanske.

Hur djupt in kan man gå i en skog?

Jepp jag är halvvägs och kommer på att jag planerar mig väg som att jag var på väg ut igen. Är rädd att missa lite blommor på vägen där det susar i nedförsbacken. det susar förbi fyrhjulingsäventyr, musikfestivaler och intressanta jobbuppgifter. Men mest susar det i tiden, som alltid.

Ikväll sover jag i min nya lägenhet, kanske borde jag se det som början på ännu en busselbit istället för stopsträckan till att komma hem. Här är här och jag mår bra :)

Att rädda en bränd stund

En lägenhet hade varit najs...bara för mig. Sedan tog det en dag och jag stod i en perfekt sådan av en slump. En dag till och hyresvärden gav tummen upp. En dag till och jag har provsovit. Underbart! Vaknade fyra till böneutropen som ekade bland de små gränderna. Ville sova men låg vaken och lyssnade. Bara för att jag kunde.

Skulle visa alla att jag kan laga mat. Att jag är vuxen duktig och kan hålla tider. Allt flöt på och jag vandrade på måfå tills jag hittade en affär med hallumiost, bara sådär. Men det blev bränt och gästerna kom. Istället för att ramla lika pladask som misslyckandet började jag om. Omvandlade klumpen i halsen till grym matlagningsenergi. Sprang mellan kök och mingel och fick ihop en grym rätt. Hurra för konsten att försöka igen!

Jag tog med mig sand hem igår från en kall strand, med varma skratt. Och rädd? Jag är rädd för att tiden ska gå för fort! Det är så mycket jag vill hinna med nu.

Dags för nya skor

1 juli och det är dags för nya roller. Samtidigt som Sverige går in i ordförandeskapet för EU och Carl Bildt citeras i Daily Star, så trippar jag nu in i mitt år som vicesexmästare. Vår praktik börjar även officiellt idag, så det känns lite extra att det sitter nya skor på fötterna. Även om jag nästan helt nu lyckats gå in i arbetskängorna vi fick i förra veckan =)
Rädd? Hey ja! Ansvar kallas det!!

Sitter på kontoret och jobbar med vårt första uppdrag. En lagom stor första uppgift som kräver infosamlande från olika områden och en förståelse för hur allt jobb hänger fin fint ihop. Eller inte alltid så fin fint, som ny oerfaren praktikant är det såklart att se den där fina baletten alltid. Vem ansvarar för vad? I vilken ordning görs saker? Och vem bestämmer egentligen när maten i kylen ska slängas? Som ett välordnat myrstackskaos. Innan förstoringsglaset ställt in skärpan gäller det bara att ha is i magen och acceptera att det är okej att vara lite rädd i början. Rädd för allt utom att ställa frågor!

"To tell you the truth!!..." så var jag på partiii hos italienska flygbataljonen inne på FN campen i måndags. Vi var ett gött gäng och jag var laddad, med nygjort id-kort och allt! Hellikoptrar, sangria och militäruniformer så långt ögat nådde. Lite bissart sådär men med dans och galna foton kan det inte gå fel. Vi fortsatte kvällen nere på Al Fanar där jag bland annat trollade ner en stol i vattnet och vi sjöng nationalsånger. Det är vänner. Vänner som guidar mig på bra vägar i identitetsdjungeln som alltid förvirrar lite på en ny plats.

Thaiboxningen kom äntligen igång igår. Bland svett och strech i ströavbrottsmörker så njöt jag galet mycket! Mohammed har varit på VM-äventyr i Madrid och vunnit silver. Så vi drog med honom för den traditionella fruktcoctailen och skålade för världens bästa lärare. En fin t-shirt hade Lucia och Ophelie fixat som vi alla skrev under på. Ikväll är det cookingclass och film på Lamyas tak. Mexicansk afton blir det!

Mina älskade gympaskor har gått sönder. Hela sulan lossnade på min långpromenad med Malin här om dagen. Jag sörjer djupt.

Ciao!

Detta är vad jag gör i kväll. Läskiga italienare! Men först väntar ett minst sagt intressant personalmöte.

Att gömma sig där det syns

Jag avskyr att stå i centrum nästan lika mycket som jag älskar det.

Hjälp det är läskigt att vara i ett land där det är omöjligt att inte synas. Varje dag tvingas jag arbeta och utveckla min karaktär! Jobbigt, hemskt och alldeles alldeles underbart....

I fredags trycktes två feta TV-kameror från landets två största kanaler upp i fejan mellan en ambassadör och en general. Vi kommer få mediabevakning från flera håll. Här går man runt och syns som aldrig förr och har nästan slutat bry sig.

Jag har märkt en skillnad på min reaktion på slängkyssar och gloögon på mina promenader längst stranden. I början var det läskigt smikrande, sedan drababdes jag av konstiga skrattattacker av hur lustigt folk beter sig för att sedan långsamt övergå till ignorans och någotning som nästan kan räknas vid ilska. Den här gången känner jag blankt, nada, ingenting. Tror det är någnting som kallas vana som tagit över.

Mina känslor var kidnappade av vanan, tills dess att fyra snubbar försökte prova ut och knyta mina kängor samtidigt. Då fick jag nog. Skönt. Det är så nyttigt för mig att känna. Kanske är det just därför jag måste göra allt det som tar mig emot. Som att stå i centrum. Som att dansa mitt på dansgolvet eller hålla avskedstal. Det är sjukt läskigt, men oj vad jag njuter!

För det går alltid att slänga sig på sängen och lyssna på musik. Helt osedd.

Borttappad och funnen

Eftersom vi inte har fixat alla detaljer med den kära högskolan och det sammarbete som fick oss hit i första taget, så har vi inte fått upp en resedagbok. Vilket ypperligt tillfälle att damma liv i en gammal blogg som bara varit lika sporadisk som jag på sistonde.

Jepp jag är i landet Libanon och vilket ställe att påminnas om sina rädslor sen! Här springer man runt och är rädd mest hela dagarna. Men på ett bra sätt ;) Den här bloggen har jag faktiskt valt att dedikera till just detta fenomen som är allt för underskattat. Att vara rädd är att leva. Så det var den mycket djupa förklaring bakom allt och ingenting. Här kommer resten...

---

Idag var jag rädd för att ta sönder saker. Det började med att jag hade sönder en massa. Snubblade över en fläkttråd och böjde kontakten. Spilde brutalt ner ett helt kök med frukcoctailen jag sparat till frukost. Hade sönder fodralet till en kudde. Glömde en stor dyr påse nötter kvar i affären. Köpte tre linnen i Sverige då kläderna här har kvalitet som en rolexklocka i Thailand. Ett spillde jag ner med nått rött på flyget. Den andra blev offer för coctail-bomben och den tredje stackarn slet jag ikväll av axelbandet på. Det strax innan jag gick ut för att jogga och glömde nyckeln i dörren. Spatserade hem med blicken i marken letande. Lugnt. För jag är ju så van. Den satt kvar. Den joggingturen måste föresten vara den svettigaste stunden i mitt liv. Som en snögubbe i en bastu.

Ett elementfodral hemma hos Mats och Nana i Saida blev offer för en vältattack med prylar på hela golvet. Jag har slitit sönder mina hörlurar och mina solglasögon och mina byxor har en stor fläck av midsommar-hommus från Al Fanar.

Nu skulle man kunna tro att jag är bitter och rädd för att detta beteende aldrig skall finna sin ände. Inte är jag bitter. Dock rädd. Rädd som aldrig förr att jag en vacker dag ska tappa någonting mer betydelsefullt än en billig flippflopp eller att någon ska hitta nyckeln och bryta sig in. Prylar är prylar men det jag är mest rädd för är den blinda tron på att det löser sig. Det är dock svårt att förstå sig på någonting annat när det alltid lyckas bli just så. Bra tillslut. Allternativet är att bli arg, frustrerad och galen. Då är jag hellre rädd. Livrädd för min egen klumpighet.

Det är midsommar och havet plaskar.

Alla vet ju vad flickor vill ha...explosioner

”Ten seconds to detonation”

”Snart smäller det. Det kommer låta högt. Varför är alla så lugna?”

”Five seconds”

”Jag hatar höga smällar. Det kommer smälla högt som fan och alla är coollugna. Jag är coollugn. Varför? Vad står jag här frivilligt för.”

”Three...Twoo...One...Fire in the hall!”

”Jag var 14 år innan jag vågade vara ute på tolvslaget på nyårsafton! Och nu står jag här. Nu smäller det. Jag är fan inte riktigt klok! Jag älskar det här...”

Det är bara så enkelt att tron på omöjligheten är en större mur än tingesten själv. Det är inte så jäkla farligt. Ingenting är så jäkla farligt. Inte när det väl händer, då det inte finns någon återvändo. Adrealinen kanske till och med pumpar och det går att njuta. Den där tron att det är så jäkla farligt det är den som är farlig. Och obehaglig.

Igår helgen köpte jag mig ett par flippflopps som jag strosar runt i. Inga problem någonstans. Förutom lite skavsår mellan tårna vandrar jag kilometer i ett par skor jag trodde var omöjliga för ett par kosntiga fötter som mina. 22 år i sorg över att inte kunna använda detta förträffliga plagg, när allt som krävdes var att prova. Obehag adjöss!

Det ligger i luften.

I fredags var det någon som sa att man har hittat att vi har hjärnceller i magen. Tror lite lagom på det där, men oavsett vad som vet alla att kärleken känns just där i magen. Det är där det kittlar till sådär läskigt härligt. Kärleken innebär svindlande för vad som sker och ska ske. Lite miniräddsla på sitt sätt. Det äkta rädslan den sitter högre upp. Någonstans mot halsen men inte så långt upp att det blir en gråtklump.

När kroppen ryser och det klämmer till över bröstet då är det den förlamande räddslan som leker. Det blir svårt att få luft. Hur övervinner man den? Jag som är så bra på att förtrycka det spontana, inte ens jag kan fly rädslans klumpeduns. Jo det är bara att möta den. Så jävla fort som möjligt!!

Snabbheten är allt och enda sättet att tvinga ner det i magen igen. För en ångenst kan övergå till pirr. Det är just det vi letar efter. När vi möter vår skräck, accepterar vår ängslan och väljer att stirra den i vitögat. Det där underbara pirrandet som tvingar oss att stanna här och nu och ingen annanstans.

Snabbhet har aldrig varit min grej. Stress har inte bitit sig tag. Nu börjar jag förstå. Jag börjar utmana allt det där som skrämt så fruktansvärt genom att inse att enda stunden att göra det är nu. Saker är aldrig som de verkar...Det kan hända sig att de är helt annat än de verkar och mötet med dem kan leda till nått in i helvete bra!

och vad har vi lärt oss på vägen?

Och den största rädslan av dem alla...För hur fel vägar som än vandras. Hur fel saker som än må göras. Hur många tärande strider som än må förloras. Hur jävligt det än må vara. Så är ingenting lika svindlande som att titta bakåt efteråt och se allting. Läkandet svider mer än det adrealinindränka skadetillfället. Det må blöda men blod är ändå vackrare än ett stor fult ärr.

Ilska. Jag tror att jag är arg.

Helt ärligt?

Idag har jag lärt mig att även ärlighet kan lämna ett stort tomt hål. Den där typen av hål som inte desperat går att fylla utan det är bara att vänta. vänta på nån typ av naturkrafter.

Rädsla 3. Ärlighet.
Bara för att det har den där bittra oundvikligheten som tvingar fram ett val mellan det som ska vara rätt och det som är lätt.

Som ett brev på mailen

Idag för exakt fem år sedan spatserade en ung version av mig på väg från gymnasiet till bussen hem. Där skedde ett av de där mötena. De där sjuka sakerna som verkar hända.

Han tryckte upp sin mailadress i min hand och jag i hans. Naiva unga jag. Ett mail kom och sen ett svar på det. Sen ingenting och allting föll i glömska.

Tills:
---
Re:We met outside Lund city library Friday morning 13 Feb. 2004, (just before the Valentin day) when you were heading for the bus stop...

happy 2009 , dear Hanna !!!

How are you? where are you? I am thinking about you, long time ago.., we met at Lund...Here, my Mother 's place is at city centre in Edmonton, Canada, now I am here,I lived and worked for 2 years in Calgary as a young engineer.Hope to hear from you, I want to get connected with you , if you are married we can be just friends,yours truly,see my photos.

MR X
Let me give you my phone XXX-XXXXXXXX
---

Fem fucking år!! och idag är fredag 13 februari...
Visst kändes vinden i håret och visst var fanns det vanliga lugnet och leendet. Men gjorde jag intryck? Vilka signaler är det som får någon att minnas efter fem år.

Rädsla nummer två är att göra intryck.
Tanken att andra ser och känner mig är nog det läskigaste pirr mitt hjärta skådat. Tänk efter, det är skitläskigt!

för framför ligger en rasad väg...

Framför mig var en stig. Lagom snårig och upplyst. Lite tistlar här och där, rötter att snubbla över och stup att trilla i. Tistlarna gick och se på den raka vägen och eftersom jag desutom var försedd med en karta kunde jag andas lugnt.

Det var tider det. Innan kartan brann upp. eller nej, jag slängde den! Innan vägen böjde sig så att slutet var omöjligt att se. Nu är jag mest bara fnissig. Fnissig över att famla runt och stöta på det oväntade i mörkret. Situationer som ger livspirr.

Så det okända. Att inte veta vad som väntar. Att baka en kaka utan recept och bara höfta. Att höfta är rädsla numbero ett.