När alla suckar över måndagar brukar jag le stort och säga att det är min favoritdag, som för att liksom typiskt motarbeta det forväntade. Igår fann jag mig istället bara nicka och le på det där sättet som man gör for att vara trevlig även om insidan är någon annanstans pa känsloäventyr. Utmattad efter en snabb helg med ovantade svängar som en fin avslutning på ännu en fullspackad vecka i slutspurten av äventyret. Igår var jag trött på äventyr. Trött på Libanon!
Igår ville jag skrika som svar till det 15:e “how are you?” efter mig på gatan att “Det är piss tackar som frågar! Min klumpiga kropp vandrar för att jobba efter jobbet, mina vänner badar men jag hinner inte, rapporterna trampar runt, har en styrelsepost och en hemtenta som vinkar at mig hemmifran, jag känner mig ful och distanserad, blek, jag drack mjölk i morse och har ont i magen och dessutom är mitt headset trasigt. Allt jag vill är att slänga mig på min säng i rummet langt borta med högt i tak, dricka ett glas kranvatten och gå en promenad till Willys!”.
Så vad gör man då? Nar räddslan att fastna i obehaget nästan är större an allt som gått fel.
Då gör man det som måste göras sa bra som mojligt. Sedan går man forbi DVD Nasser och köper ‘He is Not that in to you’ for två dollar. Somnar och vaknar till en ny dag.
Så många nya gryningar som finns är det ingen ide att vara rädd att gå vilse i natten. Jag tror att den största lättnaden som finns är att inse att det inte är någon ide med att vänta. Att en riktigt soluppgang inte har någonting alls med den stora stärnan på himlen att göra. Det kan vara så enkelt som att låta laptopen lysa upp med précis den där filmen man behövde se just nu.
Den riktiga soluppgangen förde med sig glada nyheter. Resebloggen jag påbörjade en seg förmiddag finns nu för allmänn beskådan. Likaså vår case study som blev så bra att jag läser den om igen och blir stolt över mig själv. Enjoy!
Igår ville jag skrika som svar till det 15:e “how are you?” efter mig på gatan att “Det är piss tackar som frågar! Min klumpiga kropp vandrar för att jobba efter jobbet, mina vänner badar men jag hinner inte, rapporterna trampar runt, har en styrelsepost och en hemtenta som vinkar at mig hemmifran, jag känner mig ful och distanserad, blek, jag drack mjölk i morse och har ont i magen och dessutom är mitt headset trasigt. Allt jag vill är att slänga mig på min säng i rummet langt borta med högt i tak, dricka ett glas kranvatten och gå en promenad till Willys!”.
Så vad gör man då? Nar räddslan att fastna i obehaget nästan är större an allt som gått fel.
Då gör man det som måste göras sa bra som mojligt. Sedan går man forbi DVD Nasser och köper ‘He is Not that in to you’ for två dollar. Somnar och vaknar till en ny dag.
Så många nya gryningar som finns är det ingen ide att vara rädd att gå vilse i natten. Jag tror att den största lättnaden som finns är att inse att det inte är någon ide med att vänta. Att en riktigt soluppgang inte har någonting alls med den stora stärnan på himlen att göra. Det kan vara så enkelt som att låta laptopen lysa upp med précis den där filmen man behövde se just nu.
Den riktiga soluppgangen förde med sig glada nyheter. Resebloggen jag påbörjade en seg förmiddag finns nu för allmänn beskådan. Likaså vår case study som blev så bra att jag läser den om igen och blir stolt över mig själv. Enjoy!
No comments:
Post a Comment