Kroppen ar trött men mitt I allt:

Att ligga I ett kolsvart hav varmare än dess färg och titta på stjärnorna efter ett härligt träningspass. Inte vara ensammen. Och så korsbäret på kakan: ett strömavbrott att tystna musiken och alla ljus.

Har mött en till räddsla förutom mörka vatten: åt blackfisk tentackler som sushi. Jag rös överallt.

Solen gick upp och ner på den 33:e dagen

När alla suckar över måndagar brukar jag le stort och säga att det är min favoritdag, som för att liksom typiskt motarbeta det forväntade. Igår fann jag mig istället bara nicka och le på det där sättet som man gör for att vara trevlig även om insidan är någon annanstans pa känsloäventyr. Utmattad efter en snabb helg med ovantade svängar som en fin avslutning på ännu en fullspackad vecka i slutspurten av äventyret. Igår var jag trött på äventyr. Trött på Libanon!

Igår ville jag skrika som svar till det 15:e “how are you?” efter mig på gatan att “Det är piss tackar som frågar! Min klumpiga kropp vandrar för att jobba efter jobbet, mina vänner badar men jag hinner inte, rapporterna trampar runt, har en styrelsepost och en hemtenta som vinkar at mig hemmifran, jag känner mig ful och distanserad, blek, jag drack mjölk i morse och har ont i magen och dessutom är mitt headset trasigt. Allt jag vill är att slänga mig på min säng i rummet langt borta med högt i tak, dricka ett glas kranvatten och gå en promenad till Willys!”.

Så vad gör man då? Nar räddslan att fastna i obehaget nästan är större an allt som gått fel.
Då gör man det som måste göras sa bra som mojligt. Sedan går man forbi DVD Nasser och köper ‘He is Not that in to you’ for två dollar. Somnar och vaknar till en ny dag.

Så många nya gryningar som finns är det ingen ide att vara rädd att gå vilse i natten. Jag tror att den största lättnaden som finns är att inse att det inte är någon ide med att vänta. Att en riktigt soluppgang inte har någonting alls med den stora stärnan på himlen att göra. Det kan vara så enkelt som att låta laptopen lysa upp med précis den där filmen man behövde se just nu.

Den riktiga soluppgangen förde med sig glada nyheter. Resebloggen jag påbörjade en seg förmiddag finns nu för allmänn beskådan. Likaså vår case study som blev så bra att jag läser den om igen och blir stolt över mig själv. Enjoy!

En blomma i öknen

Medans jag var på jobbet stack någon in en blomma i min dörr. Även om någon tror att jag har en stalker så bryr jag mig faktiskt inte. Det är en fin blomma och den sitter i en fin dörr. Det är fint helt enkelt! Shallas!

No place like home

Klockan är 6.30 och Hanna Banana sitter i sin fina soffa och lyssnar på morgonmusik, lagom rockigt, lagomlugnt, lagom svenskt, som gör henne glad.

Det hade varit omänskligt att stiga upp så här tidigt i ett annat liv. Men som sagt här på andra sidan jorden finns tid till ingenting, som i inga begränsningar. Icke att förväxla med brist på händelser. Bara ingenting som ingenting jag sett förut. Mellan ex-jobbs skrivande, finansierings ansökningar, verkstadsbesök och projekt rapport på jobbet. Mellan dess far jag från stranden till fruktmarknaden till matlagning, till promenader, till grillfester, till konserter, till thaiboxning och så till sist hem till MIN lägenhet!

Den har en massa saker som gör mig glad. En vacker gammal vit dött, en spegel som får mig se snygg ut, en turkos avloppsplopp (kan bli glad för mindre), mikrovågsugn, en jesustavla och ett högt fönster som släpper in morgonsolen. Min hyresvärd är en rar kvinna som tittar på såpoperor på taket. Där kan man sitta i solen och se havet brevid en bur med höns(!). Det bästa är ändå att handla i den lilla butiken intill eller bara strosa mellan de små gränderna. Det är så fint och mysigt med tvätt som hänger överallt att jag inte bryr mig om mopederna som susar utanför mitt i natten.
Jag går till LB cafe (som betyder hjärta) beställer en fruktcoctail med avokadojuice och surfar bland vattenpiperöken. Eller tar en prommenad med Malin runt parken. Spelar volleyboll nere vid restaurangerna vid havet. Eller ser solnedgangen nere på Al Fanar. Ja vardagen är här. Vardagen med rätt balans mellan rutiner och impuls. Vardagen som jag älskar att hitta i varje nya hamn, att bara använda det som råkar finnas och göra det till mitt. Det är Banana i ett nötskal: ta vad som finns. För jag blir galen av for många valmojligheter. Det är darför jag alltid handlar på rea utan att titta på annat: inte for att de är bättre klader, bara färre och det är då man kan göra de riktiga fynden.

Zuccina var i Beirut i tisdags. Em&Em i Nabatie. Banadoura hade jobb men jag var så traningspepp så gicksjälv och skuggboxades med Mohammed bland småbarn som köpte smallare som såg ut som handgranater. Jag som aldrig klarat av att smälla en bordsraket, reagerar inte längre. Men jag blev rädd, när AS demonstrerade sin el-pistol. Hoppade till mer för dess symbolik för hur farlig världen kan vara än det hemska knallet.

Just nu är jag bara rädd att det ska ta slut. Är det inte lite bekant? Det var precis så här jag kände innan jag for iväg, att just nu har är allt perfekt. En viskande bevis på att känslan inte sitter i platser eller ting, utan är fastklistrad vid någonting annat. Hoppet kanske.

Hur djupt in kan man gå i en skog?

Jepp jag är halvvägs och kommer på att jag planerar mig väg som att jag var på väg ut igen. Är rädd att missa lite blommor på vägen där det susar i nedförsbacken. det susar förbi fyrhjulingsäventyr, musikfestivaler och intressanta jobbuppgifter. Men mest susar det i tiden, som alltid.

Ikväll sover jag i min nya lägenhet, kanske borde jag se det som början på ännu en busselbit istället för stopsträckan till att komma hem. Här är här och jag mår bra :)

Att rädda en bränd stund

En lägenhet hade varit najs...bara för mig. Sedan tog det en dag och jag stod i en perfekt sådan av en slump. En dag till och hyresvärden gav tummen upp. En dag till och jag har provsovit. Underbart! Vaknade fyra till böneutropen som ekade bland de små gränderna. Ville sova men låg vaken och lyssnade. Bara för att jag kunde.

Skulle visa alla att jag kan laga mat. Att jag är vuxen duktig och kan hålla tider. Allt flöt på och jag vandrade på måfå tills jag hittade en affär med hallumiost, bara sådär. Men det blev bränt och gästerna kom. Istället för att ramla lika pladask som misslyckandet började jag om. Omvandlade klumpen i halsen till grym matlagningsenergi. Sprang mellan kök och mingel och fick ihop en grym rätt. Hurra för konsten att försöka igen!

Jag tog med mig sand hem igår från en kall strand, med varma skratt. Och rädd? Jag är rädd för att tiden ska gå för fort! Det är så mycket jag vill hinna med nu.

Dags för nya skor

1 juli och det är dags för nya roller. Samtidigt som Sverige går in i ordförandeskapet för EU och Carl Bildt citeras i Daily Star, så trippar jag nu in i mitt år som vicesexmästare. Vår praktik börjar även officiellt idag, så det känns lite extra att det sitter nya skor på fötterna. Även om jag nästan helt nu lyckats gå in i arbetskängorna vi fick i förra veckan =)
Rädd? Hey ja! Ansvar kallas det!!

Sitter på kontoret och jobbar med vårt första uppdrag. En lagom stor första uppgift som kräver infosamlande från olika områden och en förståelse för hur allt jobb hänger fin fint ihop. Eller inte alltid så fin fint, som ny oerfaren praktikant är det såklart att se den där fina baletten alltid. Vem ansvarar för vad? I vilken ordning görs saker? Och vem bestämmer egentligen när maten i kylen ska slängas? Som ett välordnat myrstackskaos. Innan förstoringsglaset ställt in skärpan gäller det bara att ha is i magen och acceptera att det är okej att vara lite rädd i början. Rädd för allt utom att ställa frågor!

"To tell you the truth!!..." så var jag på partiii hos italienska flygbataljonen inne på FN campen i måndags. Vi var ett gött gäng och jag var laddad, med nygjort id-kort och allt! Hellikoptrar, sangria och militäruniformer så långt ögat nådde. Lite bissart sådär men med dans och galna foton kan det inte gå fel. Vi fortsatte kvällen nere på Al Fanar där jag bland annat trollade ner en stol i vattnet och vi sjöng nationalsånger. Det är vänner. Vänner som guidar mig på bra vägar i identitetsdjungeln som alltid förvirrar lite på en ny plats.

Thaiboxningen kom äntligen igång igår. Bland svett och strech i ströavbrottsmörker så njöt jag galet mycket! Mohammed har varit på VM-äventyr i Madrid och vunnit silver. Så vi drog med honom för den traditionella fruktcoctailen och skålade för världens bästa lärare. En fin t-shirt hade Lucia och Ophelie fixat som vi alla skrev under på. Ikväll är det cookingclass och film på Lamyas tak. Mexicansk afton blir det!

Mina älskade gympaskor har gått sönder. Hela sulan lossnade på min långpromenad med Malin här om dagen. Jag sörjer djupt.