I en illamående dimma levde jag en sista dag i paradiset, som jag kallar det nu. Mina fingrar nuddade bara vid kläderna som flög ner i väskor. Det var fest och jag var svag och starkast i världen där jag dansade vid vågorna zickzack mellan skratt som nu är långt borta. Saknaden är stom störst för att de är långt borta även från mina tankar.
För jag for på ett plan, såg fem städer och en skärgård i ett svep, hög och allt var mönstrat och saknat, innan verkligenheten kom. Jag har bara bytt miljö och de säger att det känns i bröstet. Men det kändes snabbare än jag trodde, snabbare än jag trodde blev allt som var så färgglatt i mina minnen bara grått. Inte färgglatt som svenskt plockgodis, men lika segt som en segråtta.
En vecka har hasat sig fram mellan sofflocket och allt det där som bara skulle göras. Kraften har lekt tittut och hoppat fram ibland när det passat. Som i en
radiostudio en onsdagseftermiddag och lite här och där, dock inte i Lund eller Thåströmkoncerten på malmöfestivalen. Eller mitt paradis... Det går inte att vara överallt, bara önska. Men jag önskar inte att jag vore där. Jag önskar mig här men att mina frusna tår tinar upp så jag kan springa runt och se färgstänken som glimtar i min nygamla miljö. För jag har saknat och längtat nått oerhört.
Imorn börjar intron och jag ska ladda med att samla färgklickar på gymmet. Här ska målas!
