Ciao!

Detta är vad jag gör i kväll. Läskiga italienare! Men först väntar ett minst sagt intressant personalmöte.

Att gömma sig där det syns

Jag avskyr att stå i centrum nästan lika mycket som jag älskar det.

Hjälp det är läskigt att vara i ett land där det är omöjligt att inte synas. Varje dag tvingas jag arbeta och utveckla min karaktär! Jobbigt, hemskt och alldeles alldeles underbart....

I fredags trycktes två feta TV-kameror från landets två största kanaler upp i fejan mellan en ambassadör och en general. Vi kommer få mediabevakning från flera håll. Här går man runt och syns som aldrig förr och har nästan slutat bry sig.

Jag har märkt en skillnad på min reaktion på slängkyssar och gloögon på mina promenader längst stranden. I början var det läskigt smikrande, sedan drababdes jag av konstiga skrattattacker av hur lustigt folk beter sig för att sedan långsamt övergå till ignorans och någotning som nästan kan räknas vid ilska. Den här gången känner jag blankt, nada, ingenting. Tror det är någnting som kallas vana som tagit över.

Mina känslor var kidnappade av vanan, tills dess att fyra snubbar försökte prova ut och knyta mina kängor samtidigt. Då fick jag nog. Skönt. Det är så nyttigt för mig att känna. Kanske är det just därför jag måste göra allt det som tar mig emot. Som att stå i centrum. Som att dansa mitt på dansgolvet eller hålla avskedstal. Det är sjukt läskigt, men oj vad jag njuter!

För det går alltid att slänga sig på sängen och lyssna på musik. Helt osedd.

Borttappad och funnen

Eftersom vi inte har fixat alla detaljer med den kära högskolan och det sammarbete som fick oss hit i första taget, så har vi inte fått upp en resedagbok. Vilket ypperligt tillfälle att damma liv i en gammal blogg som bara varit lika sporadisk som jag på sistonde.

Jepp jag är i landet Libanon och vilket ställe att påminnas om sina rädslor sen! Här springer man runt och är rädd mest hela dagarna. Men på ett bra sätt ;) Den här bloggen har jag faktiskt valt att dedikera till just detta fenomen som är allt för underskattat. Att vara rädd är att leva. Så det var den mycket djupa förklaring bakom allt och ingenting. Här kommer resten...

---

Idag var jag rädd för att ta sönder saker. Det började med att jag hade sönder en massa. Snubblade över en fläkttråd och böjde kontakten. Spilde brutalt ner ett helt kök med frukcoctailen jag sparat till frukost. Hade sönder fodralet till en kudde. Glömde en stor dyr påse nötter kvar i affären. Köpte tre linnen i Sverige då kläderna här har kvalitet som en rolexklocka i Thailand. Ett spillde jag ner med nått rött på flyget. Den andra blev offer för coctail-bomben och den tredje stackarn slet jag ikväll av axelbandet på. Det strax innan jag gick ut för att jogga och glömde nyckeln i dörren. Spatserade hem med blicken i marken letande. Lugnt. För jag är ju så van. Den satt kvar. Den joggingturen måste föresten vara den svettigaste stunden i mitt liv. Som en snögubbe i en bastu.

Ett elementfodral hemma hos Mats och Nana i Saida blev offer för en vältattack med prylar på hela golvet. Jag har slitit sönder mina hörlurar och mina solglasögon och mina byxor har en stor fläck av midsommar-hommus från Al Fanar.

Nu skulle man kunna tro att jag är bitter och rädd för att detta beteende aldrig skall finna sin ände. Inte är jag bitter. Dock rädd. Rädd som aldrig förr att jag en vacker dag ska tappa någonting mer betydelsefullt än en billig flippflopp eller att någon ska hitta nyckeln och bryta sig in. Prylar är prylar men det jag är mest rädd för är den blinda tron på att det löser sig. Det är dock svårt att förstå sig på någonting annat när det alltid lyckas bli just så. Bra tillslut. Allternativet är att bli arg, frustrerad och galen. Då är jag hellre rädd. Livrädd för min egen klumpighet.

Det är midsommar och havet plaskar.