Jag avskyr att stå i centrum nästan lika mycket som jag älskar det.
Hjälp det är läskigt att vara i ett land där det är omöjligt att inte synas. Varje dag tvingas jag arbeta och utveckla min karaktär! Jobbigt, hemskt och alldeles alldeles underbart....
I fredags trycktes två feta TV-kameror från landets två största kanaler upp i fejan mellan en ambassadör och en general. Vi kommer få mediabevakning från flera håll. Här går man runt och syns som aldrig förr och har nästan slutat bry sig.
Jag har märkt en skillnad på min reaktion på slängkyssar och gloögon på mina promenader längst stranden. I början var det läskigt smikrande, sedan drababdes jag av konstiga skrattattacker av hur lustigt folk beter sig för att sedan långsamt övergå till ignorans och någotning som nästan kan räknas vid ilska. Den här gången känner jag blankt, nada, ingenting. Tror det är någnting som kallas vana som tagit över.
Mina känslor var kidnappade av vanan, tills dess att fyra snubbar försökte prova ut och knyta mina kängor samtidigt. Då fick jag nog. Skönt. Det är så nyttigt för mig att känna. Kanske är det just därför jag måste göra allt det som tar mig emot. Som att stå i centrum. Som att dansa mitt på dansgolvet eller hålla avskedstal. Det är sjukt läskigt, men oj vad jag njuter!
För det går alltid att slänga sig på sängen och lyssna på musik. Helt osedd.
No comments:
Post a Comment