”Ten seconds to detonation”
”Snart smäller det. Det kommer låta högt. Varför är alla så lugna?”
”Five seconds”
”Jag hatar höga smällar. Det kommer smälla högt som fan och alla är coollugna. Jag är coollugn. Varför? Vad står jag här frivilligt för.”
”Three...Twoo...One...Fire in the hall!”
”Jag var 14 år innan jag vågade vara ute på tolvslaget på nyårsafton! Och nu står jag här. Nu smäller det. Jag är fan inte riktigt klok! Jag älskar det här...”
”Snart smäller det. Det kommer låta högt. Varför är alla så lugna?”
”Five seconds”
”Jag hatar höga smällar. Det kommer smälla högt som fan och alla är coollugna. Jag är coollugn. Varför? Vad står jag här frivilligt för.”
”Three...Twoo...One...Fire in the hall!”
”Jag var 14 år innan jag vågade vara ute på tolvslaget på nyårsafton! Och nu står jag här. Nu smäller det. Jag är fan inte riktigt klok! Jag älskar det här...”
Det är bara så enkelt att tron på omöjligheten är en större mur än tingesten själv. Det är inte så jäkla farligt. Ingenting är så jäkla farligt. Inte när det väl händer, då det inte finns någon återvändo. Adrealinen kanske till och med pumpar och det går att njuta. Den där tron att det är så jäkla farligt det är den som är farlig. Och obehaglig.
Igår helgen köpte jag mig ett par flippflopps som jag strosar runt i. Inga problem någonstans. Förutom lite skavsår mellan tårna vandrar jag kilometer i ett par skor jag trodde var omöjliga för ett par kosntiga fötter som mina. 22 år i sorg över att inte kunna använda detta förträffliga plagg, när allt som krävdes var att prova. Obehag adjöss!
