och vad har vi lärt oss på vägen?

Och den största rädslan av dem alla...För hur fel vägar som än vandras. Hur fel saker som än må göras. Hur många tärande strider som än må förloras. Hur jävligt det än må vara. Så är ingenting lika svindlande som att titta bakåt efteråt och se allting. Läkandet svider mer än det adrealinindränka skadetillfället. Det må blöda men blod är ändå vackrare än ett stor fult ärr.

Ilska. Jag tror att jag är arg.

Helt ärligt?

Idag har jag lärt mig att även ärlighet kan lämna ett stort tomt hål. Den där typen av hål som inte desperat går att fylla utan det är bara att vänta. vänta på nån typ av naturkrafter.

Rädsla 3. Ärlighet.
Bara för att det har den där bittra oundvikligheten som tvingar fram ett val mellan det som ska vara rätt och det som är lätt.

Som ett brev på mailen

Idag för exakt fem år sedan spatserade en ung version av mig på väg från gymnasiet till bussen hem. Där skedde ett av de där mötena. De där sjuka sakerna som verkar hända.

Han tryckte upp sin mailadress i min hand och jag i hans. Naiva unga jag. Ett mail kom och sen ett svar på det. Sen ingenting och allting föll i glömska.

Tills:
---
Re:We met outside Lund city library Friday morning 13 Feb. 2004, (just before the Valentin day) when you were heading for the bus stop...

happy 2009 , dear Hanna !!!

How are you? where are you? I am thinking about you, long time ago.., we met at Lund...Here, my Mother 's place is at city centre in Edmonton, Canada, now I am here,I lived and worked for 2 years in Calgary as a young engineer.Hope to hear from you, I want to get connected with you , if you are married we can be just friends,yours truly,see my photos.

MR X
Let me give you my phone XXX-XXXXXXXX
---

Fem fucking år!! och idag är fredag 13 februari...
Visst kändes vinden i håret och visst var fanns det vanliga lugnet och leendet. Men gjorde jag intryck? Vilka signaler är det som får någon att minnas efter fem år.

Rädsla nummer två är att göra intryck.
Tanken att andra ser och känner mig är nog det läskigaste pirr mitt hjärta skådat. Tänk efter, det är skitläskigt!

för framför ligger en rasad väg...

Framför mig var en stig. Lagom snårig och upplyst. Lite tistlar här och där, rötter att snubbla över och stup att trilla i. Tistlarna gick och se på den raka vägen och eftersom jag desutom var försedd med en karta kunde jag andas lugnt.

Det var tider det. Innan kartan brann upp. eller nej, jag slängde den! Innan vägen böjde sig så att slutet var omöjligt att se. Nu är jag mest bara fnissig. Fnissig över att famla runt och stöta på det oväntade i mörkret. Situationer som ger livspirr.

Så det okända. Att inte veta vad som väntar. Att baka en kaka utan recept och bara höfta. Att höfta är rädsla numbero ett.