Framför mig var en stig. Lagom snårig och upplyst. Lite tistlar här och där, rötter att snubbla över och stup att trilla i. Tistlarna gick och se på den raka vägen och eftersom jag desutom var försedd med en karta kunde jag andas lugnt.
Det var tider det. Innan kartan brann upp. eller nej, jag slängde den! Innan vägen böjde sig så att slutet var omöjligt att se. Nu är jag mest bara fnissig. Fnissig över att famla runt och stöta på det oväntade i mörkret. Situationer som ger livspirr.
Så det okända. Att inte veta vad som väntar. Att baka en kaka utan recept och bara höfta. Att höfta är rädsla numbero ett.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment