Idag för exakt fem år sedan spatserade en ung version av mig på väg från gymnasiet till bussen hem. Där skedde ett av de där mötena. De där sjuka sakerna som verkar hända.
Han tryckte upp sin mailadress i min hand och jag i hans. Naiva unga jag. Ett mail kom och sen ett svar på det. Sen ingenting och allting föll i glömska.
Tills:
---
Re:We met outside Lund city library Friday morning 13 Feb. 2004, (just before the Valentin day) when you were heading for the bus stop...
happy 2009 , dear Hanna !!!
How are you? where are you? I am thinking about you, long time ago.., we met at Lund...Here, my Mother 's place is at city centre in Edmonton, Canada, now I am here,I lived and worked for 2 years in Calgary as a young engineer.Hope to hear from you, I want to get connected with you , if you are married we can be just friends,yours truly,see my photos.
MR X
Let me give you my phone XXX-XXXXXXXX
---
Fem fucking år!! och idag är fredag 13 februari...
Visst kändes vinden i håret och visst var fanns det vanliga lugnet och leendet. Men gjorde jag intryck? Vilka signaler är det som får någon att minnas efter fem år.
Rädsla nummer två är att göra intryck.
Tanken att andra ser och känner mig är nog det läskigaste pirr mitt hjärta skådat. Tänk efter, det är skitläskigt!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment