I will do it anytime

Efter att jag har traskat sönder mina fötter...

Så fick jag en sådan lust igen att skriva ballader från ett loft. Har nån sorts prestationsångest att allt måste vara så jäkla bra att det inte ens kan bli pannkaka av alltihopa utan snarare bara en tom panna. Blankt i skallen och utanpå. Vilket är dumt när man är ordhungrig och uttrycksspängfull.

När jag går lite vingligt idag så skyller jag på att känseln i hälften av mina tår är borta. En talande känsla(!) kvar från igår. Mest fyllt av hur jag på ett nästan känslokallt sätt accepterar att jag om en liten vecka lämnar de senaste fyra åren kvar just här och flyr iväg. Jag dansade av mig alla tankar på annat än hur grymt det ändå är att stå med fötterna på olika platser. Står stadigt med tårna utspridda. Njuter och jag domnar ju bara bort så det inte ska göra lika ont att amputera.

Längtar till att starta allt på nytt igen efter min flytt. Så småningom kommer jag väll att lära mig gå på kullerstensgatorna i mitt nya hem också. Kanske tom dansa.

Ingen mer prestationsångest. Det behöver inte vara bra eller på väg någonstans när det går att bara vara. (vara vänner..)