No place like home

Klockan är 6.30 och Hanna Banana sitter i sin fina soffa och lyssnar på morgonmusik, lagom rockigt, lagomlugnt, lagom svenskt, som gör henne glad.

Det hade varit omänskligt att stiga upp så här tidigt i ett annat liv. Men som sagt här på andra sidan jorden finns tid till ingenting, som i inga begränsningar. Icke att förväxla med brist på händelser. Bara ingenting som ingenting jag sett förut. Mellan ex-jobbs skrivande, finansierings ansökningar, verkstadsbesök och projekt rapport på jobbet. Mellan dess far jag från stranden till fruktmarknaden till matlagning, till promenader, till grillfester, till konserter, till thaiboxning och så till sist hem till MIN lägenhet!

Den har en massa saker som gör mig glad. En vacker gammal vit dött, en spegel som får mig se snygg ut, en turkos avloppsplopp (kan bli glad för mindre), mikrovågsugn, en jesustavla och ett högt fönster som släpper in morgonsolen. Min hyresvärd är en rar kvinna som tittar på såpoperor på taket. Där kan man sitta i solen och se havet brevid en bur med höns(!). Det bästa är ändå att handla i den lilla butiken intill eller bara strosa mellan de små gränderna. Det är så fint och mysigt med tvätt som hänger överallt att jag inte bryr mig om mopederna som susar utanför mitt i natten.
Jag går till LB cafe (som betyder hjärta) beställer en fruktcoctail med avokadojuice och surfar bland vattenpiperöken. Eller tar en prommenad med Malin runt parken. Spelar volleyboll nere vid restaurangerna vid havet. Eller ser solnedgangen nere på Al Fanar. Ja vardagen är här. Vardagen med rätt balans mellan rutiner och impuls. Vardagen som jag älskar att hitta i varje nya hamn, att bara använda det som råkar finnas och göra det till mitt. Det är Banana i ett nötskal: ta vad som finns. För jag blir galen av for många valmojligheter. Det är darför jag alltid handlar på rea utan att titta på annat: inte for att de är bättre klader, bara färre och det är då man kan göra de riktiga fynden.

Zuccina var i Beirut i tisdags. Em&Em i Nabatie. Banadoura hade jobb men jag var så traningspepp så gicksjälv och skuggboxades med Mohammed bland småbarn som köpte smallare som såg ut som handgranater. Jag som aldrig klarat av att smälla en bordsraket, reagerar inte längre. Men jag blev rädd, när AS demonstrerade sin el-pistol. Hoppade till mer för dess symbolik för hur farlig världen kan vara än det hemska knallet.

Just nu är jag bara rädd att det ska ta slut. Är det inte lite bekant? Det var precis så här jag kände innan jag for iväg, att just nu har är allt perfekt. En viskande bevis på att känslan inte sitter i platser eller ting, utan är fastklistrad vid någonting annat. Hoppet kanske.