Hur köksbordet ser ut just nu ger en ganska så bra inblick av hur hösten har varit. Det ligger små bilder och stora om vartannat. Blandat med festminnen och naturmotiv, rörliga människor och stilla platser som alltid kommer vara desamma. Allt i ett enda kaos. Huller om buller. Jag försöker skapa någon forma av ordning på alltihopa genom att lägga i högar och kategorier. Problemet är att allting inte syns. Är rädd för att någonting ska försvinna och missas. För det är viktiga saker vi pratar om här, det är minnen av bästa kvalitet. 100% äkta fångade ögonblick.
Ja, det kan ju kännas lite motigt att inse att trådar behöver redas ut. Minnen som sitter ihop av trådar till varandra och nu. Som snör ihop sig. Det är det folk snackar om när de säger att lämna sitt bakomflutna framför sig förstås. Att trassla upp. Det går liksom inte att stoppa undan saker genom att knöckla ihop det i en låda. Det är bara att börja vika och stapla, fint och tålmodigt. För att få plats med nya saker och lite andrum. Plats att leva. Och jag måste ju göra saker fysiskt för att fatta. Så då gör jag kollage.
Det ser ut som kaos, känns som kaos och är kaos. Hoppfullt är jag dock övertygad om att det kommer gå att få ihop någonting tolkningsbart av alla miniklipp. Att det blir någolunda njutningsfullt dessutom. Kanske rent av vackert.
No comments:
Post a Comment