Slutpackad men snurrig ändå

Min första vecka som skåning igen har börjat SJUKT bra. Nerbäddad i soffan med frysta hallon och vakendrömmar hela dagen. Har tänkt en massa om hur det är att vara tillbaka på samma punkt utan att ha backat. Men just nu orkar jag knappt tänka klart än mindre få skrivordning. En tröst är att det är mycket trevligare att vara sjuk hemma än i studentboendets sjuka ensamhet med pluggstress ekande mellan omöblerade väggar. Här kan jag bli frisk i ett nafs och sen då jävlar. Jag har sjukt mycket friska drömmar.

I will do it anytime

Efter att jag har traskat sönder mina fötter...

Så fick jag en sådan lust igen att skriva ballader från ett loft. Har nån sorts prestationsångest att allt måste vara så jäkla bra att det inte ens kan bli pannkaka av alltihopa utan snarare bara en tom panna. Blankt i skallen och utanpå. Vilket är dumt när man är ordhungrig och uttrycksspängfull.

När jag går lite vingligt idag så skyller jag på att känseln i hälften av mina tår är borta. En talande känsla(!) kvar från igår. Mest fyllt av hur jag på ett nästan känslokallt sätt accepterar att jag om en liten vecka lämnar de senaste fyra åren kvar just här och flyr iväg. Jag dansade av mig alla tankar på annat än hur grymt det ändå är att stå med fötterna på olika platser. Står stadigt med tårna utspridda. Njuter och jag domnar ju bara bort så det inte ska göra lika ont att amputera.

Längtar till att starta allt på nytt igen efter min flytt. Så småningom kommer jag väll att lära mig gå på kullerstensgatorna i mitt nya hem också. Kanske tom dansa.

Ingen mer prestationsångest. Det behöver inte vara bra eller på väg någonstans när det går att bara vara. (vara vänner..)

Ljus

Det kanske bara var för att de har satt in nya lampor i trapphuset, men plötsligt så är allt bara så mycket ljusare. En liten minivår i snön. Minivår för alla nya idéer och projekt som väntar efter tunga dagar. Nu när exjobbet plötslig inte var i mina tomma händer har mina fingrar tid att skriva ner allt viktigt och oviktigt. Istället för att nervöst fluffa till mitt hår av stress. De fingrar som fummlade i mörkret kan gripa tag och varmt hålla om de som är viktigast.

Smaken av räddsla för att ingenting händer tog jag bort med en stor slev hemsnickrad lax och majssoppa. Det gjorde underverk för min envisa förkylning och få saker får mig så glad, som att maten jag lagat blir god. Och DET är just varför man ska göra allt man är rädd för!

Kollage

Hur köksbordet ser ut just nu ger en ganska så bra inblick av hur hösten har varit. Det ligger små bilder och stora om vartannat. Blandat med festminnen och naturmotiv, rörliga människor och stilla platser som alltid kommer vara desamma. Allt i ett enda kaos. Huller om buller. Jag försöker skapa någon forma av ordning på alltihopa genom att lägga i högar och kategorier. Problemet är att allting inte syns. Är rädd för att någonting ska försvinna och missas. För det är viktiga saker vi pratar om här, det är minnen av bästa kvalitet. 100% äkta fångade ögonblick.

Ja, det kan ju kännas lite motigt att inse att trådar behöver redas ut. Minnen som sitter ihop av trådar till varandra och nu. Som snör ihop sig. Det är det folk snackar om när de säger att lämna sitt bakomflutna framför sig förstås. Att trassla upp. Det går liksom inte att stoppa undan saker genom att knöckla ihop det i en låda. Det är bara att börja vika och stapla, fint och tålmodigt. För att få plats med nya saker och lite andrum. Plats att leva. Och jag måste ju göra saker fysiskt för att fatta. Så då gör jag kollage.

Det ser ut som kaos, känns som kaos och är kaos. Hoppfullt är jag dock övertygad om att det kommer gå att få ihop någonting tolkningsbart av alla miniklipp. Att det blir någolunda njutningsfullt dessutom. Kanske rent av vackert.

Det här är ditt land, det här är mitt land

Det är stunder då och då när jag bara stannar till några sekunder eller timmar för att titta. Ibland fram ibland bak och ibland bara rakt ner på fötterna. Det är lite det jag lever på. Har tittat bak på det gångna året och sett saker jag aldrig sett förut. Shit my god vad jag har åstakommit, backat och tagit fart igen! Och det är så mycket kvar jag vill göra!

Det är varit en kall höst i ett kallt land. Men det är mitt land. Sinnet säger att hemma är bäst och att i kyla känner man att man lever. Levande eller inte, det är helt enkelt tommare på gatorna, tommare i mäniskors agerande, tommare i utvecklandet. Tomhet är skrämmande. Speciellt när det försöker fyllas desperat tills det plötsligt svämmar över. Hela den här hösten har varit som en enda stor ketchupeffekt.

Dags att tina liv i min blogg! Vad sägs?

11.11

Varje dag tittar jag på klockan 11.11 som genom en slump och så har ännu en dag gått. Åt vilket håll? En onsdagsförmiddag tänker jag på vad jag missar, precis som man inte borde... För tudelad lyssnar jag på responsen från långt inne. Hur känns det egentligen? Vad är det egentligen som gör mig glad? Mitt i tron på att det är prestation som räknas. Mitt i att tänka logiskt för att röra sig frammåt och inte stå still och dansa runt.

Hitta en jävla passande motor är det vad jag vill!? Ska jag verkligen rädda världen med minröjningsmaskiner eller servera billig öl från en tapp i 45 graders vinkel! För när jag tänker tillbaka ett antal år och läser det jag gjort så kommer svaret på vad som gömmer sig bakom ordet njutning, som jag använder allt för mycket. Att lyssna. Att skriva. Att dansa. Varför sitter jag då och räknar på tryck under diplom från FN?

Jag fattar inte migsjälv och mitt sätt att glömma.






varit
bara mig själv
all evighet

men ändå
som om jag föddes igår

*Nov-2003*